Imorgon gäller det, imorgon är det dags för första mötet hos könsutredaren.
Om jag sa att jag inte är nervös, om jag sa att jag är lugn och sansad och tar det som att inget alls ska göras imorn.
Ja skulle jag säga så, då skulle jag ljuga något så fruktansvärt mycket.
Jag är helt galet nervös, så det känns obehagligt i hela kroppen, men samtidigt så peppad att jag nästan hoppar och skriker.
Jag borde inte vara nervös, hon jag ska träffa ska träffa ska tydligen vara jättetrevlig och bra utredare.
Men jag är endå nervös, rädd för att jag ska säga något fel, eller för att dom ska neka mig, eller att allt bara går käpprätt åt helvete.
Fast dom kan inte neka mig efter bara ett möte... men det är min socialfobi som slår in. Tänk om jag pratar för mycket eller för fort? Tänk om jag inte pratar alls?
Jag vet att ibland då jag är osäker och rädd kan jag prata jättemycket och jättefort, så man inte förstår alls vad jag säger.
Jag vet att jag garanterat kommer sitta och vrida och vända på mig, och pilla och titta på allt jag ser.
Jag har ju börjat ta adhd-medicinen igen så jag är lite extra hyper ibland, samtidigt som jag är lugnare.
sölkfjlahlhfowopushwf GAAH jag är nervös men peppar..
Jag vet att det här är något jag har väntat på i så många år, hela mitt liv.. Och att nu få gå på första mötet känns overkligt.
Nu när det verkligen är dags förstår jag inte hur det kan vara nu redan.. Väntar ju dessutom på brev från skatteverket angående min ansökan om namnbyte, jag hoppas att dom godkänner det!
Näh Alex, ta dig samman!!
Jag har väntat på att få påbörja detta i fleraflera år nu, jag väntade på brevet om när mötet skulle vara, i vad som kändes en evighet.
När brevet kommit och det var 2 månader kvar tills det var dags att gå på möte var jag så sjukt glad, för två månader var inte så länge.
Men sen att vänta dom där två månaderna så kändes det mer som 6-8 månader, men imorgon är det dags!
Imorgon börjar jag på riktigt, imorgon är det äntligen på väg på riktigt! och jag är så sjukt lycklig för det!
Hej!
Visserligen är detta ett gammalt inlägg, men jag hittade det när jag googlade på Lotta Sandström.
Ville bara säga tack, jag har också varit rätt nervös på senaste. Jag har min tid hos henne på Torsdag (2 dagar) och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig.
Det är skönt att läsa både denna och nästa när du skriver att allt gick så smidigt och bra!
Jag är MtF btw. Har varit alldeles för blyg för att kunna visa mig själv för andra, så jag har knappt någon "real-life experience" tyvärr. Röst och utseende har jag visat men aldrig båda samtidigt.
När jag åker dit tänkte jag fixa allting och gå ut med det för första gången. Jag är helt sjukt nervös dock. Min röst är inte tillräckligt tränad/bekväm, så jag kommer garanterat låta som en tonåring i målbrottet, haha.
Plus, vad säger man ens när man kommer dit? Mitt kill-namn eller mitt tjej-namn?
Vad händer om de inte tror på mig? Om jag säger helt fel saker?
Och alla andra saker du skrev här ovan.
Tänk om allting tar för lång tid? Ifall de tycker att jag borde ha ett år erfarenhet innan de vill göra nånting övh.
Jag själv-medicinerar också, mest för att allt tar tid som jag inte har. Desto längre man väntar som MtF, desto värre. Jag är redan 22 liksom. :<
Om de vill att jag slutar under hela utredningen? Och medans jag får erfarenhet? 1+ år utan hormoner? Hade aldrig pallat om jag ska vara ärlig.
Nåväl, jag får väl förklara allt detta för henne när jag väl är där.
Nu blev ju det här världens vägg av text, förlåt!
När man väl börjar skriva är det så svårt att sluta, haha.
Anyway, tack för bloggen iallafall, det är kul att läsa en svensks erfarenheter med vården, speciellt Umeås.
Hoppas du har det bättre nu för tiden, lycka till med allting!!